Illusionenomoss.blogg.se

Jag vill bara berätta för er om mitt senaste möte med en främmande människa. Han hade mörkt hår och mörka ögon. Han var stilig och felfri. Jag hade ett speciellt samtal med en vän till honom ute på gatan i väntan på mina egna vänner. Han dykte bara upp från ingenstans. Vi skrattade och pratade strunt. Vi följe med er på en efterfest hemma hos honom. Hans lyxvåning låg inte på 4:de våning med utsikt över vattnet, så det kändes tryggt. Han var nyinflyttad. Med antika möbler från aktioner och flyttlådor överallt så bjöd han med ett vänligt leende oss välkomna. Skrattar och dricker, skrattar och dricker.... Du lägger ner ditt huvud försiktigt i mitt knä. En varm och skön svärm av fjärilar flög runt i mig mage. Jag lät mina fingrar smyga sig in i ditt mörka hår. Kvällen drog sig mot sitt slut och mina vänner ville slå sig till ro hemma för att sova. Och jag fick en stark känsla om att jag inte var menad att gå riktigt ännu, så jag beslutade mig för att stanna. Jag bad försiktigt om att få låna soffan att få slagga på. Jag la mig. Vi var tvärtom vad vi egentligen skulle. Vi bara låg där och pratade med varandra med våra fötter i varandras ansikten. Medan det tredje hjulet hade somnat. Jag drog mig lite närmare. Vi tittade varandra i ögonen. Vi kysstes försiktigt några gånger. Han rör vid min kropp försiktigt. Han ler och låter hans hand stryka min kind medan han berättar hur vacker han tycker jag är. Ni vet, Att få höra någon säga att man är vacker när man känner sig som mest ful. Det är då man faktiskt uppskattar det som mest. Den natten var jag en prinsessa. Har aldrig någonsin mött en person som visat så mycket uppskattning och kärlek utan ens veta vem jag är. Han beundrade mitt sätt att vara hur jag såg ut. Vi delade på en varm öl och la oss i sängen. Han höll sina stora nallearmar runt mig. Vi rullade runt i vita lakan, nakna. Pratade allvar, skrattade högt, och levde bara där och då. Men det är inte förens den lilla drömbubblan är sprucken och du vaknar upp till din verklighet igen och inser att du måste iväg. Och när min lilla blonda skalle börjar tänka, fundera på om du någonsin kommer att höra av dig, om vi kanske kommer ses igen. Eller om vi bara fick en natt. Just den där natten. Och kanske att jag är en förlorare i kärlek. Att jag bara kanske kommer att bli den där dagdrömmaren som hoppas och hoppas. För vet ni vad? Jag kände faktiskt en gnutta kärlek. Och faktiskt på riktigt. Och kanske, kanske vi möts igen. Skål.