Öppna ord från botten av mitt hjärta
Kanske är det så att jag skriver poesi om dig en dag. Jag menar på riktigt. Någonstans vill jag att hela Stockholm, Svergie och Världen ska veta hur mycket jag älskar dig. Och att kärleken jag har till just dig är oövervinnerlig. Hur mycket jag än hade önskat att jag inte satt i den här båten som sakta sjuker så ångrar jag inget. Jag är så glad och så jävla tacksam och hela min kropp och sinne är besatt av din existens. Du kan inte-inte finnas i mitt liv. För varje dag utan dig känns fel och utan mening. Kanske det är det som är just äkta kärlek. Att det saknas något som måste finnas där för att kunna andas normalt. Jag orkar inte utan dig, och du vet det. Varför fortsätter du plåga mig? Jag sjunker tillsammans med ner till botten och mina fötter nuddar vid den. Jag kan aldrig förlåta mig själv för det jag gjort. Och det kostade mig allt. Jag förlorade det enda jag bryr mig om. Jag vill inte att du ska va mitt liv och jag försöker motarbeta allt som har med dig att göra. Men varje gång jag är påväg bort så finns det alltid något som drar mig tillbaka. Kan inte denna bestraffning va klar snart? Kan du be mig dra åt helvete eller säg att att du älskar mig. För vi är ingen gråzon och jag kan inte leva i den själv. Men du känner mig nu vid det här laget. Och du vet att jag är kapabel att göra nästan vad som helst för dig. Vad i världen. Du testade mig då, du gör det nu och jag vet inte hur länge det fortsätter. Men jag har lovat dig och mig själv. Oss. Jag ger inte upp. För jag tror på oss och jag tror på vår kärlek. Är det ens möjligt att älska någon så mycket som jag älskar dig? Kom ihåg att ingen ser dig som jag gör.
For D forever and always.
