Från Alby till Spånga
Hej Dagboken
Idag gjorde jag något extremt oväntat.
Jag ringde Han. D.
Det gick få signaler. Och dä var hans röst i mina öron. Min kropp fylldes med adrenallin. Vad fan gör jag nu?
Vi snackar och jag försöker hålla min lugn och stabil. Jag spelar det coolt. Precis som han vill ha det. Han darrar på rösten. Precis som jag. Vi är nog båda i en typ av chock till en början. Vi pratar på om allt möjligt. Vad händer? Hur mår du nu? Vad har förändrats?
Sakta men säkert kommer minnen upp. Vi är försiktiga. Men jag försöker ta det framåt. Jag vill veta om dig. För du är någonstans lika viktig nu som du var då. Den mörka radiorösten förklarar och mina känslor dansar salsa på hans spanska ljudvågor. 51 minuter samtal. Jag har hoppat över gränsen. Jag passerade, gik förbi och sket i. Jag behövde höra hans röst om vad som helst. Bara en gång till. Och dagboken.. Jag hade gjort det tusen gånger igen, För jag kan inte släppa honom. För.. Jag älskar honom fortfarande, oavsett. Jag tror fortfarande på ett liv med honom. Hans röst väcker ett liv inuti mig som jag inte kan förklara. En röst som säger Ja, ja JA. Vi är inte över. Jag hoppas han förstår det en dag,
Puss dagboken. Kom ihåg. Jag sa det.
Jag älskar honom
