Mönster
Under kastanjeträdet. På parkbänken. I telefon med en viktig vän. Vi är lika ledsna över livet. Lika ledsna och förtvivlade över varför vi fortfarande inte lärt oss från våra misstag. Om att hamna i mönster. Jag jiddrade om samma mörka historia för honom. Om att han aldrig skulle förstå sig på mig. För varför skulle han när ingen annan gjort det. Han som egentligen inte är så viktig. Men ändå måste jag pusha gränserna. Jag knyter knut på knut och fäller krokben om mig själv. Häller bensin och tuttar på elden. Granskar den på avstånd. Ler för stunden och gråter på natten. Min händer tappar allt jag egentligen håller kärt. För jag letar ständigt efter nya reaktioner. Mer mer mer. Mätta mitt hjärta med allt. Varför blir jag aldrig tillfredsställd nog.
