Illusionenomoss.blogg.se

Baby. Hon gråter. Lilla baby. I min fantasi springer vi fortfarande omkring på den där trötta nattklubben. Converse trasigare än våra hjärtat. Kanske du är som jag. Fått några slag i magen. Kanske inte. För ibland känns det som att du inte fattar. Så säg inte att du är så livsvan som det låter. Livet. Du känner till det. För du är mitt uppe i den bästa stunden av det. Ditt klimax. Precis som jag var ett år tillbaka i tiden. Jag vet hur det känns i magen. Det där pirret. Känslor av både lycka och sorg. Skratt, fylla farväl och allt där emellan. Du är 19 år. Då har livet inget spår. Det är en berg-och-dalbana. Jag förstår att det inte är lätt att göra beslut som är utanför din lilla bubbla- Tro mig. Men jag vill bara säga. Jag föll. Från taket vi satt på. Dinglade med benen. Jag ser hur jag står och väger med ena benet utanför kanten. Jag föll för dig. Precis som jag ana. Men du stack. Packade väskorna. Efter två nätters missförstånd såg jag hur du höll på att falla mig ur händerna. Kanske att jag höll dig för hårt. Lite för långt intill hjärtat. Kanske att vi båda behövde rymma ett tag. För "goda" sakens skull. Mot min vilja. Igen. Som jag sa den där kvällen då jag sprang i piskande regn. Mot din lägenhet. För att "reda ut något" Något som skapats på osäkerhet. Något som byggdes upp av gamla svek och romanser. Jag lät det aldrig bara vara. Jag vara bara tvungen att klanta till det lite mer för bekräftelsens skull. Vetskapen om dina känslor till mig. Var dem desamma som mina? Jag var proppad av frågor. Jag skulle veta allt. Du har varit borta. Det ok. För jag har det bra. Jag överlver utan dig- men. Jag tror jag behöver dig.