När hjärtat brister
Jag fann kärlek när jag inte skulle det. Men andra ord, fel tid i livet. Men jag gjorde nog det. För när jag ligger i hand smala 90 säng. Så nära så jag känner lukten av hans kropp samtidigt som jag synar honom. Ser varandra djupt in i varandras ögon. Kysser varandra sakta och han håller mig så hårt. Jag erkänner det. Jag smälter, och mitt hjärta stannar lite varje gång jag ser honom. För när han pratar med mig... På det där sättet som jag älskar. Enkelt, en liten bit nervös för att något ska uppfattas på fel sätt. Förklarar djupgående. Sådär så jag bara fastar, att jag aldrig någonsin vill att han ska sluta berätta. När musiken kryddar stämningen. Vi sitter nakna vid hans köksbord och tittar ut. Jag vill inte gå men jag vet att jag måste... Han kysser mig i dörren. "Vi hörs" Jag hatar den meningen! Dock använder jag det väldigt ofta själv. Men det är en gnutta nonchalant. Jag vill att han ska vänta på nästa gång han får träffa mig. Precis så som jag gör med han. Att min tröja kan ge mig små dofter av honom. Då börjar längtan. En gata längre upp. Där finns han.
Mina blå bootcut jeans släpar i asfalten lite kaxig och skymmer en bit av mina trasiga converse. Jag ville inte gå hem. Klockan var bara eftermiddag. Klockan var bara halv tio. Jag skyndade mina steg. Köpa cigg. Där gick jag, en kylig kväll i Maj. Upp på klipporna. Puffa. Stirra. Sakna. Puffa. Jag ville sitta där med honom. Röka cigg tills natten blir gryning.
Han blev tyvärr och han är väldigt speciell. Han springer fram och tillbaka i min hjärna och vägrar vara still. Jag gillar känslan han ger mig. Trygg och varm. Lugn och försiktigt. Jag är motsatsen. Galen, spontan pratglad och laddad.
Ikväll mina vänner... Ikväll kände jag. Hur hjärtat brast. Det gick sönder. Och jag förstod. Att jag faktiskt på riktigt tycker om den här killen. Men berätta det inte för någon! HAN. Han med tre viktiga bokstäver, kan inte krossa mig denna gång.
