Illusionenomoss.blogg.se

Och det händer igen. Det som jag så bestämt sa till mig själv inte fick hända, händer. Varför. Jag sitter i min säng med håret år alla håll. Tröjan från igår och jag stinker bakfylla. Vafan hände igår? Jo det hände. Jag spårade ur totalt. Jag var urflippat arg och ledsen. Precis så på det sätt jag lovade mig själv att inte vara. Men kanske att därför.. Jag har inga vettiga ord att faktiskt skriva ner. Nej jag har inga ord. Jag är nog förmodligen fortfarande full. De mörka ringarna runt ögonen beskriver hopplösheten i mitt hjärta. Jag vill inte leva. Jag orkar inte mer. Och jag har insett mitt störta problem. Det jag så många gånger förnekat och kastat åt sidan. Jag är alkoholist. Jag behöver hjälp med mitt drickande.Och ja. Varje gång så blir det samma sak. Jag har fastnat. Fastnat i det äckliga ekorrhjulet.. Igen. Jag kan inte skärpa mig längre. Jag har fastnat i de dåliga vanorna igen. Jag har sabbat allt med den där oskuldsfulla killen som inte vet något om livet. Jag gav han skulden för allt ont som händer inom mig. Krossade vinglas och lägenheten är en katastrof. Jag kollar runt om mig och inser vad jag ställt till med. Han är borta. Jag väntar dramatiskt på ett svar från det olästa meddelandet. I hopp om att få reda ut gårdagens horribla missförstånd. Missförstånd. Någon har skrivit det i pannan. Missförstånd. Gör inte det. För du vet precis lika väl som jag vad jag egentligen känner. Känner. Jag har nu inte längre kontakt med mina känslor. Två mörka ögon lika tomma som dina låttexter. Patetiskt. Jag har fastnat. Dumma ekorrhjul. Dumma jävla rödvin som får alla mina känslor att göra uppror mot allt som jag håller nära. Rödvin. Tack och farväl. Du ska inte längre vara en del att mitt liv. Om vi inte gör slut nu. Så kommer du vara den enda som finns kvar. Och vet du vad? Jag vill inte sluta upp mitt liv tillsammans med dig. För du gör mig bara ont. Du krossar mig. Du dödar mig inifrån och minnena med dig finns inte eftersom du stänger ner all min moral och medkänsla. Moral. Du finns inte lägre i min kropp. Jag bara är tom. Sitter i min säng och klockan är bara 9. Jag borde sova ut min lediga dag. Jag är så trött att mina ögon knappt kan hålla sig i schakt. Men jag kan inte. För när jag blundar så ser jag en ihop klippt trailer från kvällen innan. Vem är jag? Kanske att det var såhär allt började. Hos honom. Hos min pappa. Han som sitter hemma och dricker litervis av sprit trots att det ä tisdag. Han glömmer bort vad som är helg och vardag. Jag vill inte vara den. Den som rymmer. Den som misslyckas. Trots mina visa ord till mig själv om vad som är rätt och fel så fortsätter jag bara göra de fel jag så många gånger sagt åt mig själv att inte göra. Jag älskar dig pappa. Men jag kommer aldrig någonsin bli som du. Och vet du pappa. Du som alltid bara kan se allt från din synvinkel. Jag är inte den människan. Jag börjar fundera över mitt liv senaste fem månaderna.Och inser. Jag har problem med mitt drickande. Och jag tänker ta tag i det innan det är försent. Precis som du tänkte. När du var 22 år gammal. Men du slutade som du slutade. Jag vill inte vara hon som sitter där utan något kvar.Precis som du. Jag vill vara den lyckliga. Precis så som du önskat. Jag vill vara hon du kan titta stolt på och veta. Hon gjorde något bra av sitt liv. Hon söp inte bort det som jag gjorde. Han är kanske inte rätt ändå. Men det spelar ingen roll. För ett mönster är ett mönster och det är svårt att bryta. Jag är helt slut. Slut på allt du någonsin kan tänka dig.