När solen går ner
Snön faller ner från en mörk himmel. Klockan är 15.38. Jag släpper din hand. Igen. Ännu en gång. På gatan. Du kilar ner för trappen mot tunnelbanan. Stockholm är kallt. Och min sol för dagen har gått ner. Precis i samma sekund som silhuetten av dig bleknas. Jag står kvar en stund. Följer dig med blicken. Så som så många gånger förut. Jag kan numera känna av din närhet i luften. Som instinkt. Idag var kramen knappt och snabb. Inte såhär intensiv och sårbar som annars. Eller ibland. Jag kan inte välja. För jag kan inte veta. Det enda jag är säker på är att mitt hjärta stannar varje gång jag ser dig. För när du bara står där och ser på mig på det där sättet som ingen annan gjort. I min illusion. För det är du. Du ger varenda människa den där blicken. Som för mig är så väldigt speciell. Jag skulle kunna sitta i timmar för att
Försöka vränga detta brev till något mer sorgset och destruktivt med tanke på hur länge jag försökt få dig att känna som mig utan att lyckats. Men jag kan inte Christian. För du gör mig alldeles för lycklig för att jag någonsin skulle kunna lyckats med det. Klockan är 15.43 och du är borta. Igen. Precis som igår vid samma klockslag. Och jag räknar sekunder och minuter jag får tillbringa med dig varje dag. Du är mitt mega plus varje dag. Låt min sol skina över dig som min gör över dig.
