Att avsluta en bra-dålig vana
Och vi går skilda håll än en gång. På stationen en fredagsmorgon. Han flinar sådär tryggt som han alltid brukar. Jag låg där i mina vita underkläder i hans säng hos hans föräldrar. Jag kände mig ung på nytt. Den där pirriga känslan man fick i 8:de klass när man var fjorton år. Fjorton år med ungdomsår. Smygandes genom hallen landade jag handlös mot hans mjuka säng med hans läppar över hela mitt ansikte. Vi stannade upp och skrattade åt något fånigt som jag eller han slängde ur oss för att göra situationen lite halv-stel. Han får mig att skratta. Sådär på riktigt. Sådär fånigt dumt. Åt dåliga skämt eller åt skumma situationer som vi stött på, som vi så ivrigt vill dela med oss av för att starta något slag av internt. Jag ångrar mig tyvärr varje gång jag öppnar ett nytt dokument här. För jag vet att varje gång jag börjar skriva ut mina känslor om någon som får mig att bli helt alldeles varm i hela kroppen så blir något fel. Varför? Jag har inte ännu funnit mina fullständiga svar. Men jag vet att "besatthet skriver de bästa texterna". Något eller någon som tuttar eld i min själ. Precis lika sant som att jag vet att snart sitter jag där. Lyssnades. Skrattades. Tindrandes. Av Han. Han. Kär och eländig. Nere i han. Alla dagar i veckan. Såld och borta från verkligheten. Svävandes. På rosa jävla moln. Röka genom fläkten tillsammans med rödvinsglas. Här sitter jag lika väl och skriver om han. Fina killen. Med det fina jobbet. Med den fina familjen, Så när perfektion du kan komma. Om han. Som har en halv skev humor som jag älskar och lite för lång byxben. Han får mig att le lite extra. Och vet ni? jag kommer inte kunna sluta skriva om de tusen gångerna han får mig att uppreta samma känsla.
