Kära jävla A4
Kära tomma A4. Ibland vill jag kalla dig min bästa vän. Du finns alltid där. Du är ett bollplank som aldrig kommer få mig att må bättre, eller täcka på med annat. Utan du bara finns där redo att ta emot alla mina hårda och mörka tankar- Du är alltid beredd på mina stormar. Ibland känns det som mina hjärtan får stå ut med mitt tjat allt för mycket. Det är mycket det de är till för, precis som jag är för dom. Men ibland kommer jag på mig själv och håller tyst med svansen mellan benen. Jag vill inte vara den där mänskan. Den människan som håller en positiv energi nere. Jag vill vara den där lyckliga och busiga jag som jag vanligtvis brukar vara. Eller brukade. Jag minns så väl den där sommarnatten i mitten av juli. Vi ser solen gå ner bakom de höga bergen långt ut i skogen. Bara vi. Den friska luften rensade bort all vår ångest och oro. Precis som barn. Och hur vi faktiskt levde så hela den sommaren. Utan planer och utan krav. Vi bara fanns där och då. Trotts våra trasiga hjärtan och tomma plånböcker. Vi levde för dagen precis som man skulle vid 20års ålder. Och hur ofta den äldre generationen ständigt påminner om oss att hålla kvar så länge vi bara kan, Så varför gråta över spilld mjölk? Och hur man satt där nere vid älven och grät ikapp med melodin från någon sentimental låt från lurarna. Jag blickar ofta tillbaka på mitt liv. Både på gott och ont. Men för det mesta på allt det där som varit bra. För trots all hjärtesorg och misslyckade succéer så är helheten så ofantligt vacker. Det är som en liten ungdomssaga. Precis så som jag tror de flesta egentligen vill minnas just den tiden i livet. Och hur lyckligt lottad man egentligen är. Att få ha så fina människor omkring sig i sitt liv. Det slår högre än alla killar i hela världen som inte satt värde på oss. Vi har varandra. Och jag älskar dom så mycket. Som mina egna systrar. Och inget att allt vi varit med om hade hänt utan varandra. Vi är som olika spelpjäser på ett schackbräde. Vi är så olika men funkar så bra, och vi behöver varandra för att kunna fortsätta spela spelet. Idag är jag 22 år gammal. Jag sitter här och tänker två år tillbaka som om att det inträffat för 50år sedan eller förra veckan. Jag skrattar för mig själv men ett genuint lyckligt leende. För när jag hör musiken från just den där kvällen eller dagen eller bara tillfället, så känner jag hur både smak, lukt och känsla kommer tillbaka. Och hur tacksam jag är för alla fina minnen jag skapat efter vägen. Och vad vore alla dessa fina minne utan tragiska och inte minst sagt pinsamma och bedrövliga händelser ? De är som salt och peppar. De kryddar storyn till något ännu smaskigare. Tack kära jävla A4 för att du försåt mig och mitt helvetes kaos av ord som ständigt cirkulerar uppe i hjärnkontoret. Tack kära jävla A4 för att jag inte alltid behöver logik utan att jag får skrika ut mitt indre monster. Tack kära jävla A4 för att du hjälper mig hitta tillbaka till mig själv.
