Rakt igenom hjärtat
Och jag vänder upp blicken från marken precis som alltid. Då jag känner på mig. Känner på mig att han är nära. Han är så nära. Och han vet.. Han vet att jag står där. Där jag alltid brukar stå. Och han passerar rakt igenom mig som om jag vore luft. Han som alltid brukar slänga en blick eller kanske till och med snacka lite strunt i dörröppningen. Men inte idag. Inte längre. Kanske aldrig mer. Till min frukan. För han är solskenet som inte finns bakom höghusen. Varför. För varje gång jag ser honom så förlorar jag mig själv. Varför ser han mig inte på samma sätt som jag ser på honom. Jag känner mig hjälplös. Ser hur han snabbt springer ner i tunnelbanan. I den marinblåa tirshan han hade just den där dagen med mig. Den dagen då jag kände att jag kunde dö lycklig eller såg en början på något som bara existerade i mina drömmar. Men som sagt. Ibland förverkligas inte alla drömmar. Och han kanske just är en sådan. En sådan som aldrig förverkligas. Illusionen om oss C.
