Ett kärleksbrev
Hej Christian. Det här är nog mitt sitta brev till dig. Eller rättare sagt mitt sista inlägg om dig. Dig jag så många gånger skrivit texter om, och ibland även till. Jag vill bara fråga dig en sista gång. För jag måste. Vill du vara min? Alltså du och jag på riktigt? Inte i min drömvärld. Allt började med två bruna ögon. Vi två sprang in i varandra i hissen. Sådär som på film. Allt började med en blick och ett stumt "hej". Jag fick inte ur mig ett enda ord. Och redan den gången kände jag känslan genom hela min kropp. "och där stod han bara" Det absolut finaste jag någonsin sett. Efter ett halvår av blickar och tankar på bara dig. Ett halvår senare tar jag till mig allt mod jag kan hitta. Tar ett djupt andetag och knyter mina fingrar. Jag satt hela lunchen den dagen och stirrade på en liten vi lapp. Vad skulle jag skriva ? Hur skulle jag göra för att just han skulle få denna lapp? vad skulle jag göra för att inte framstå som en knäpp stalker? Jag kastade mina tusen tankar åt sidan och bara körde. "Hej shorts-killen / L". Jag visste inte då vad ditt namn var. Men du sprang alltid omkring i shorts , så det var det enda jag kunde gå på. Lappen hängde nu i trapphuset. För att du alltid tog trappan. Ditt tålamod och hunger orkade inte med att vänta på den tröga hissen. Min lapp var borta. Men den hade inte hamnat i dina händer sorgligt nog. Men för det ville jag ändå prata med dig. Så jag slog till med plan B. Jag ser till att jag springer på dig i just den där sunkiga källartrappan. Och än en gång samlade jag allt mod jag hade. Jag blev stel som en pinne och jag frös till is. Men ur min flyger en dum fråga om några addidasskor. Vi sackar strunt och skiljs sen åt. Det var inte förens den dagen. En solig vår eftermiddag. Jag rotade runt nere på lagret för att ta med mig lite krukor upp till butiken. Jag tar kurvan ut från lagret och möts av dig som väntar på hissen. Jag frågar nervöst på ett skämtsamt vis om jag får åka med dig upp. Vi snackar lite strunt tills att vi plötsligt bara står kvar på gatan och fortsätter prata. Jag frågar dig om lappen jag hade satt upp i trapphuset. Du svarar nej och ser glatt överraskad ut. Jag berättar min sanning om hur jag ständigt försökt leta efter ett bra tillfälle att prata med dig. Och hur du berättar för mig hur du känt samma sak. Att de blickar som mötts under sex månaders tid inte bara var luft. Sedan dess Christian.. Sedan dess har jag alltid sett till att befinna mig på rätt plats i rätt tillfälle. För inte en dag vill jag missa att få chansen att prata med dig. En grå dag blir helt plötslig fylld av lycka och lust. De dagar du faktiskt kramar mig länge och hårt nere i källarkorridoren. Det absolut mest oromantiska ställe på hela jorden. Men just den platsen är min absoluta favoritplats. Och varför? Jo för att det är platsen jag jag alltid träffar Dig. Skulle jag eller du någonsin försvinna härifrån så skulle jag alltid återvända dit. I hopp om att du kanske väntar där på mig som jag alltid gjort på dig. Jag tror inte att du förstår riktigt... Jag skulle inte heller förstå om jag var i din situation. Men jag är så upp över öronen kär. Så kär i dig. I killen jag knappt känner. Han jag brukar skämta och bråka lite med runt lunchtid. Jag känner hur mina blå ögon glittrar som små kristaller när det är din tur att gå ut ur dörren och tillfället blir att vi pratar. Kan du Christian förstå hur jag ser på dig? Som en grekisk Gud från ovan. Jag vill sorgset och med skam i tonen berätta för dig hur jag verkligen försökt undvika mina känslor för dig. För att det inte är rimligt någonstans att känna så som jag gör för en person som till sin höjd enbart lekt med mina lockar eller dragit sina fingrar lite lätt på min arm. Förstå Christian att jag försökt att träffa andra. Men jag inser också varje gång att jag tänker på dig minst lika mycket som på dom. Jag får inte ut dig ur mitt huvud. Du har matat dig fast som en fästing. För ingen blir som dig. För dig skulle jag göra allt. Jag vet inte hur månat gånger jag kan säga det och känna mig lika säker på mina ord. "L vi sticker nu" Jag hade stuckit på steget. Behöv som rena kläder mat och vatten skulle inte längre vara livsviktiga behov. För jag skulle kunna livnära mig på att titta på dig längre än 10 min som imagens läge. Det gör ont i mig att inte veta Christian.. Att inte veta om det finns någon liten chans alls att du skulle kunna se på mig på samma sätt som jag ser på dig.. För jag kan inte tvinga dig älska mig. Hur mycket jag ibland önska att det gick. Så går inte . Men nu vet du. Med kärlek från mitt hjärta.
