Att uppoffra
Låtsas som att du är som mig. Låtsas som att jag är som dig. Men vi är så olika. Ibland undrar jag om du vet vad du håller på med? Han hämtar upp mig klockan 18.30 efter jobbet. I en bil som värd mer än min livsinkomst. I den vita Ralph Lauren skjortan. Hans breda vita leende glänser när jag sätter mig bredvid honom. Han berättar hur vacker jag är och börjar tala om storslagna affärer. Jag ler och känner mig korkad eftersom jag inte har en aning om vad han snackar om. Men trots det. Det finns inget bättre än att vakna upp bredvid honom. I hans stora säng. Hans stora lägenhet på Östermalm. Han får mig att känns mig trygg. Som en fadersgestalt som aldrig funnits där. Kanske han är det jag saknat i hela mitt liv? Hur ska jag kunna veta? När jag egentligen bara är en vild 22-åring med trasigt hjärta och dolda drömmar. Jag ligger 3k mil efter honom. Han har redan skaffat allt någonsin drömt om. Inte alls som jag. Som har allt kvar att offra för att nå till den topp jag strävar mot. Jag har inget att ge tillbaka. När jag sitter och dricker den dyra champagnen och äter humrar så snurrar tusen tankar. Allt som är hand vardag är totalt främmande i min. Han är omtänksam och skämmer verkligen bort mig. Han är helt enkelt perfekt. Men ibland tror jag att han bara vet det han vet. Han är inte som mig. Som vet hur det känns när livet bränner i knutarna. Jag vet faktiskt inte hur jag någonsin ska kunna visa vem jag egentligen är. Om han någonsin skulle förstå hur jag är och fungerar. Men ibland är det bara så. Puss.
