Illusionenomoss.blogg.se

Detta är en blogg för er alla där ute som någon gång upplevt svek, hjärtekross, förälskelse, lösaktighet, moments, hat, kärlek och allt där emellan. Tack för att ni läser mina tankar. Jag hoppas att ni någon gång kan känna igen er i dessa brinnande inlägg

Explosion av ovisshet och förhoppningar

Publicerad 2017-08-10 00:05:44 i Allmänt,

Sekunderna upp till entréplan var tryckta och spända. Där står vi. Han som väckte en rävsovande jag. Han hukar sig ner och frågar om det finns plats åt han med. Jag spelar nyvaken och mumlar något med min hesa "nyvakna" röst. Han pillar i mina lockar och kysser mig i pannan. Vi sitter så nära att jag nästan kan känna spänningen i luften. Är det nu det händer? Hela jag skakar sönder inombords av nervositet. Kysser han mig? Kommer jag kyssa honom. Jag är redan en bra bit nerkörd med mitt ansikte i hans täckjacka. Trycker mina läppar mot hans hals utan rörelse. Längre än så vågar jag inte gå. Inte ens om han gör det. Och frågar mig själv under tiden han bubblar om något "varför har det inte hänt ännu? Vad väntar vi egentligen på? Vi gör det nästan men vi kommer aldrig till riktiga finalen. Det är som snacket utan verkstad han brukar köra med. Så många löften som bara skjuts upp. Bortförklaring efter bortförklaring Men som han brukar säga i våra interna skämt "hoppet är det som sviker en" och det är där jag fastnat. Jag springer runt i ett ekorrhjul. Jag bara springer och springer. Letar efter det där jävla hoppet som aldrig verkar hända. Iallafall inte hoppet om min önskan. Att han faktiskt tar mig på den där dejten som han nu i flera månader pratat om ska ske. Men som aldrig sker. Och de där intensiva kramarna på jobbet. Som aldrig blir en kyss. Varför håller han mig fast i ett strypkoppel ? Han har redan sin pli på sin lilla byracka. Hon sitter där så snällt på knä redo att görs vad än husse ber henne om. Jag har lovat mig själv för 99 gången att försöka släppa  och Gå vidare för att jag inser att det inte längre är någon idé. För att vi inte tar oss någon vart. Men återfall på återfall uppstår. Och jag är fast. Som en heroinmissbrukare så är jag fast. Jag kan inte sluta. Han är allt jag någonsin drömt om och har varit sedan första gången jag såg honom. Och jag blir påmind om det 5 dagar i veckan. Måndag till fredag. Då blickarna möts och jag släpper det jag har i händerna och vandrar ut till honom. Slänger mina armar runt den killen jag  är så upp över öronen förälskad i.

Kommentarer

Kommentera inlägget här
Publiceras ej

Till bloggens startsida

Kategorier

Arkiv

Prenumerera och dela