Handskrivet. stulet papper. från hjärtat
Här sista sången spelas än en gång på repeat. Mina armar värker som kramp efter en lång prommenad med en borttappad liten hund i famnen. Än en gång sitter jag nedsjunken på golvet i källarvåningen. Väntar på att Lisa ska komma hem med sushi. Mina tankar ligger på söndagsnattens minne. Det starka med ack så dova. Hur vi tänder jollen vid den frusna busskuren. Jag rullar över honom i soffan medans han leker med mina ljusa lockar. Jag bjuder på mitt höga skratt och han drar allt för interlektuella skämt.
Dagboken. Det finns inget annat ställe jag hellre vill befinna mig mer än här just nu. Med just han. Han som får mig att skratta så jag tappar andan. Han som får mig att känna mig viktig. Han öppnar upp stängda portar innom mig själv. Som jag tryckt åt sidan pågrund av prioriteringar som är "viktigare" eftersom livet ständigt kommer emellan. Som att han vägleder mig hem på något vis.
Han är som solen. Han värmer upp hela mig med hans närvaro i detta allt för kalla och mörka Stockholm. Han som klär lika bra i resturangkläder som i kostym. Han är som en mix av det mesta. Han som ser på livet lite som jag. Jag spenderar nätterna med honom vakna. För jag vill inte sova. Min klocka har stannat och tiden är betydelselös. När natt blir gryning. Jag ligger på hans bröst. Och gör jag inte det så ligger vi bara nära, ihop. Inringlade i varandra med armar och ben.. som ying oh yang. Ibland kysser han mig intensivt. Ibland tittar vi bara på varandra utan att säga ett endaste ord.
"Du är så vacker" Att få höra att man är vacker är en av de finaste komplimangerna man kan ge någon. Men... Att få vara vacker i hans ögon. Det känns bara så sant. För det har aldrig känts så genuint. Trots alal män och killar som någon slängt åt mig den komentaren på krogen eller dyligt. Dagboken. Jag har lovat mig själv att inte blockera mina känslor denna gång men samtidigt inte kasta mig in i något Men trots mina löften så kan jag inte inte förneka känslorna som bubblar av bara tanken på honom. Är jag kär? Nej. Eller? Vad är det han gör med mig? Varför känns det bara så... rätt?
