Läker mina sår
Visst är det roligt hur man fungerar. Vi människor. Vi skiljer oss åt på så många olika sätt, som hudfärg, tankesätt och värderingar. Miljontals personligheter. Vissa går bättre ihop med andra. Vi kallar det även kemi. Dragningskraft. Vi söker oss till människor som förmedlar en viss känsla till oss. Som skapar trygghet, skratt och passion. Av miljontals personligheter trodde jag att du var min favorit. Innan jag förstod att det inte var kärlek, utan bara en perfekt illusion. Jag stupade över kanten till helt vansinnig från helt stum. Tusen ord men lika tyst står jag bara där med uppspärrade ögon och jag biter ihop mina tänder så hårt att de nästan spricker. Jag utbryter en skall av svårdom. Vad fan. Hon berättar hur han sitter där med en ny blondin. En liten söt. En sån precis som jag. Fast någon annan. Jag blev utbytt. Kanske till något bättre ? Ur samma kategori. För det är väl sådana han gillar. Men när jag så väl sitter ner på tunnelbanan. Samlar mina tankar. Gör inget dumt nu... Jag ska inte sitta här och lipa över honom längre. Jag har släppt honom. För sista gången. Trotts att min blick ändå styr ut mot den tomma korridoren. Mina öron letar efter ljuden från den tröga metalldörren från hans jobb. Väntar på att den ska smällas upp och att jag ska möta hans blick än en gång. Men inte för att jag känner det jag en gång känt för honom, utan mer för att det är svårt att bryta en gammal vana. För det har alltid funnits där. Ända sen den dagen jag började jobba på Sergel. För att det är nu mera är en rutin. Rutinkoll. För att någonstans innom mig vill jag att han ska se mig. Varför? Varför dagboken? Vill jag att han ska ändra sig? Vil jag att han ska böna och be mig att komma ut och kosa med han i trapphuset? så som för en månad sen. Då jag smet från jobbet för att tillbringa min tid med honom i det sunkiga källarrapphuset. Men hur allt på bara en natt förändrades. Från att nästan ligga med varandra på arbetstid, till att snacka skit och backa undan hans närhet. Jag vet att jag gett honom otroligt många skeva signaler. Men jag kan faktiskt inte känna något medlidande alls. Han har under året som gått signalerat allt ifrån grönt till rött, och rött till grönt. Jag var lika förvirrad som han är nu. Om han nu ens är det. För jag får inget grepp om honom. Han snackar skit och går på det varje jävla gång. När ska jag bli vuxen nog att förstå att vi miljontals människor skiljer oss så otroligt mycket från varandra. Men ändå så lika. För vi är ju trotts allt samma ras. Vi är som djur. Hungriga och redo att jaga eller bli jagade. Frågan är bara vilken kategori vi vill tillhöra?
Fredagstanke
