Illusionenomoss.blogg.se

Att älska gränslöst. Ju mer du älskar, desto mer fruktan kommer på köpet. Rädslan av att förlora det absolut viktigaste du har. Kärlek kommer i många olika typer och form, familj och vänner såklart men jag tror vi alla förstår vilken typ av kärlek det är jag pratar om. Ni vet förälskelsen. pirret och fjärilarna som flyger ända från magen och slår dig i huvudet. När du är kär. Den starka känslan som gör dig svag. Den känslan som tar över hela dig. En enda person styr dig som en marionett docka. Du följer dess önskeål och anpassar varje cells rörelse. Jag är där. den där trasdockan. Så där jävla upp över öronen kär. I han jag för sista gången vill kalla för han med stort H. För allt för många gånger har jag missbrukat den bemärkelsen. Men kanske att han lärt mig något viktigt. Att sluta höja människor till skyarna och sätta dom på pedestal. Men det är svårt när det enda som spelar roll är att få vara runt just den där människan som vänder ditt liv upp och ner på en sekund men som också gör dig till den lyckligaste människan på hela Jorden. Det går väldigt fort. Han krossar också mitt hjärta, trots att jag är beredd att offra allt för just honom. Jag följer han land och rike trots att jag är rädd. För ingen är som honom. Jag skulle kunna sitta och bibla A4 efter A4 om honom. Men det är inte relevant. Det som är relevant är hur jag ser på mig själv efter jag träffat honom. Jag tog det lugnt till en början då det för mig bara var tidsfördriv efter att jag fuckat upp min förmodade slutförda romans med han som hade för lite tid. Det finns ingen tid för de osedda. Inga känslor skulle någonsin bli kastade på någon igen. Jag skulle hålla fast vid det lilla jag hade. Hans ihärdiga beteende både störde mig och gjorde mig trygg. Han fick väl vara kvar är så länge han orkade. För jag bryr mig inte. Ibland önskar jag att jag kunde ta lite del av den jag var då, nu. Nu när jag är så jävla kär och vill inget annat än att behålla det här för evigt. Ibland gör det bara så sjukt jävla ont att älskar så hårt. Behålla känslan när vill ligger där i den lilla 90 sängen i timmar och pratar allt från då till nu till framtid. Hur vi bygger upp drömmar, smider planer och bara älskar varandra. Jag vill för alltid vara kvar i den där bubblan. Då jag vet att hans kärlek till mig är lika stark som min för han. Men nu när jag sitter här. Ensam i en mörk och fuktig källarvåning med en avdankad öl, lapptoppen på magen och insmord i obehaglig brun-utan-sol, så känner jag mig nedstämd. Jag blickar då och då på min mörka mobilskärm som varken ger ifrån sig ljus eller ljud. Varför ens kolla. Men hoppet om att han kanske ringer eller skriver finns där. För kanske. Kanske att jag förväntar mig lite för mycket av honom. Han behöver inte. För jag ska veta vart han står. Men kanske att det är jag som inte litar på det tillräckligt mycket. Jag skapar min egen sorg pågrund av min rädsla och brist på tillit. Jag backar, går ifrån eller knyter näven i fickan, spelar ball. Lögn. Det enda jag vill göra är att skrika ut. "snälla lova att aldrig sluta älska, för det kommer inte jag" Men de orden förvandlas lätt till ett krav mer än en önskan. Speciellt till en sådan principfast person som han. Och det absolut sista jag vill. Att skrämma honom av min egna desperation som jag lika gärna kan göra något åt IDAG. Varm kram. Ett tips: Sluta vara rädd. Bjud in. Va lycklig.. och ÄLSKA GRÄNSLÖST