Nybroplan
Jag stiger på pendelbåten mot Nybroplan.
Morgonsolen värmer redan 25 grader. Personalen bjuder resenärerna på kaffe. Jag klämmer mig emellan två främlingar.
Länge sen jag åkte hemifrån. Nu mera bor jag hos honom. Han i det gröna lägenhetshuset vid Saltsjöqvarn.
Han med mittbena och snofsig stil.
Han som ser it som hockeykillarna från skolan. TiO Zayn spelar i mina lurar. Mitt liv har äntligen tagit form i ett nytt kapitel. Att vakna och somna bredvid honom varje kväll och morgon har skapat en typ av trygghet jag saknat och inte sett skymten av på väldigt länge.
Jag minns våren. Helvetet. Flytten som skulle va så jäkla bra. Helvetet. Allt på grund av att hans bruna ögon satt fast på min näthinna. Inte ens jag skulle kunnat ana att de strax några månader senare skulle tona i blått.
Kaffet är beskt och snål på kärlek. Inte som hans nymalda bönor av finaste kvalité. Precis som han. Noggrann. Arrogant. Specialist. Perfektionist. Lejon.
Tack Saltsjöqvarn för att du tar med mig tillbaka till hoppet. I hans arkitektliknande lägenhet där jag ramlat in full på nätterna. Svettats in efter en arbetsdag.
35 grader varmt men inget kunde stoppa oss. Vi var så beroende av varandras kroppar. Jag var hans heroin och han var mitt E. Precis som vår romans. Kanske att det ska mer till innan man blir mitt herion. Då man faktiskt är torsk på riktigt. Men som det sägs. Lejon och vattumän är inga samspelta poler. Snarare tvärt om. Så säg mig då?
Varför får jag inte nog?
