Lukten av förlust
Jag älskar honom. Jag gör allt som krävs.
Det var det första jag hörde mig själv säga. Sönderfrusna försöker vi tappert värma varandra i den kalla källarvåningen. För första gången så kunde jag faktiskt säga att mitt hjärta på riktigt gått sönder. Det enda som jag bryr mig om hade jag nu förlorat. Hans mörka ögon nyanserade mot en svart färgskala. I luften ligger besvikelsen som en tryckt dimma. Mina tårar faller som regnet i oktober, kalla och fulla av tomhet. Mörker.
Efter en vecka av konstant ångest och sorg. Jag känner mig som en levande död som strider runt utan mål. Spatserar rakt ut på gatan med blicken tom och handen knuten i fickan. Inget spelade längre någon roll. Mitt enda mål var nu att försöka rätta till allt det där jag förstört.
