Röda linjen mot Norsborg
St Eriksplan, aldrig nöjd. Tunnelbana efter tunnelbana rullar förbi men jag är fast i de höga tonerna från Sias nya album. Rainbow. Långt ifrån. Gröna linjen nu för tiden. Något annat. På andra sidan av röda. Mina sorgsna ögon tröttnar på det sorgsna när två glas rödvin gjort sitt. Precis som förr. I gamla mönster igen. Vet precis hur jag ska ta er. Fast saker är annorlunda nu för tiden. Jag ser livet genom fyra ögon och försvinner bort till tanken av den romantisering av "cute but sad" versionen av mig själv. Kanske att jag ligger på botten av livet men vägrar inse att han är allt. Och allt det är förlorat. Trots det så dansar jag till melodin av hans röst. Den gör mig fortfarande lika varm som förut och hur jag inser hur mycket jag saknat den. Kanske att jag en dag får höra den klingade tonen av hans röst igen. Den glada. Den rätta. Inte den arga, inte den besvikna.
