Kojan på Björnvägen
Och där låg vi. Inlindade i varandras armar. Försöker hjälpa varandra hålla kroppsvärmen under två duntäcken medans snöflingorna sipprar genom rasret på ventilen.
Ett rum på 150cm brett. En 90 säng och glödlampor hängandes ovanför våra huvuden. Som en koja. Vår koja.
Där vi gömmer oss från omvärlden. Där vi fick va vi. Där drömmarna och visionerna strömmade. Där du berättade dina mörkaste hemligheter. Var jag ändå inte redo för dom, som du inte va för mig. Där vi aldrig fick nog av varandras kroppar och kyssar. Jag jag drunknade in i hans bruna ögon varje kväll. Du va alla mina årstider.
Och alla blev min favorit med dig. För höst som vår kunde inte spela mindre roll. För du var min.
I all smärta och i all glädje. Vi backade varandra genom allt.
Ett rum på 80kvm och en säng på 180cm känns mer tomt än någonsin. För jag väljer dig i den sunkiga källarvåningen alla dagar om året.
Jag väljer dina gamla trasor framför fina våningar och trendiga kostymer. För den människan du är går inte att jämföra med något annat.
