Solen viskar "framåt"
Solen skiner i Skuru. Jag ligger i min säng med årets förkylning. Omringad av fönster i den relativt öppna planlösningen. Väntar på ett en av mina sambos ska komma hem. Förra veckan var jag i Rhodos. Det var uppfriskande och spännande. Avkoppling är något det sällan finns tid kvar över för. Speciellt i min situation. Då jag bor tillsammans med två av mina bästa vänner. Min säng är placerad i lägenhetens mitt. Finns sällan tid för egentid. Men jag älskar det. Och har gjort det under mina mörka månader under våren.
Jag börjar bli glad igen. Gör saker för min egen skull. Flyk eller inte. Jag gör allt jag behöver göra för att låta tiden rinna iväg. Låta tiden gå och låta såren läka. För ingen vill ju vara ledsen under sommaren. Jag har aktiverat mig med många roliga aktiviteter. Träffat nya människor och druckit en hel del rosé vin.
Pratar allt sällan med folk hemifrån. Kanske för att jag är så uppe i att vara här hemma i Stockholm och bara fokusera på det. Kan va lika bra som dåligt. Men när jag väl gör det så säger de alltid
"Det händer så mycket runt dig jämt, hur hinner du?"
Jag skrattar och mitt svar är alltid detsamma.
"Jag vet inte"
Dagboken. Jag har försökt att träffa andra. Men mitt hjärta motarbetar, De tråkar ut mig och gör mig upprörd. Jag förväntar mig mer från dom än vad jag någosin gjort från honom. Egentligen. Kanske för att jag vet att det inte räcker. De kommer aldrig upp i hans nivå. Och det resulterar i att jag ger upp innan jag ens påbörjat något. Jag vill inte ge någon en chans. För jag orkar inte processen igen. Det är samma visa varje gång. Jag håller i allt vad stolthet och värdighet heter. För ingen, INGEN ska få tillträde till det trasiga hjärta jag har, För nu kunde den krossas lika lätt som glas. Det är för svagt. Det behöver spara kraft och bygga sig starkare. Men jag låter det inte läka helt. För jag är för nyfiken vad de främmande bruna, blåa eller gröna ögonen har att säga mig,
