I'm only brave when you're gone
Söndag den andra september. In touch med mina känslor. Känslig som fan och hjärtat är som ett öppet fönster.
Flyg in till mig. Läser en anteckning. I'm only brave when you're gone." Den där meningen betyder så mycket.
För det är någonstans så jävla sant. Jag vågar mer utan honom. Utan någon man. Kanske för att jag är rädd för att göra fel. Rädd för att bli dömd men inte minst.. rädd för att någon ska lämna mig på grund av det.
Jag stirrar ut i den klarblåa skyn. Inte ett moln och det är fortfarande varmt. Saltsjöqvarn. För andra gången idag. Jag vill ligga på hans balkong hela dagen. Bara tänka. Bara vara människa, tänka. Han ger mig det. Han låter mig vara för mig själv med honom. Och vad jag trivs med det. Jag vill inte att den här söndagen någonsin ska ta slut. Låt mig va fri med någon. Men ändå trygg och modig. Någon som älskar mig. Hela mig. Inte bara för de bra sidorna. Jag undrar om han förstår mig och om han bryr sig eller om han bara gillar att ha någon där?
Jag har slutat att gå i terapi. För jag måste någon gång försöka på egen hand att ta tag i mina problem i relationer. Men jag vill bara att någon ska älska mig.
