OK
Och jag stirrar han när han sakta men säkert somnar till i soffan och jag känner hur han lämnar mig lite i sticket. Jag var där för att jag ville vara med honom. Jag hör mig tillsist säga " Eller så är du precis som alla andra" och han reser sig snabbt upp och konfronterar mig med en frågande blick och säger " jag vill inte va som alla andra."
Hur hemsk och äcklig jag än kände mig så höll han fortfarande sina armar runt mig. En död blick från en full tjej. Men jag kunde inte för något i hela världen tro att jag faktiskt var speciell för honom. Jag litar inte på honom. Hur kan han välja mig bland alla andra tusen snygga tjejer? Trotts att mina vänner ständigt berättar hur vacker jag är. Och att jag har så mycket mer än bara ytlig skönhet. Det känns så bra varje gång de säger det. Men att vara få vara vacker i hans ögon finns det inget som slår. När jag hör honom säga orden så har de klamrat sig fast på min näthinna och försvinner inte, det är som en melodislinga som vägrar upphöra. Men det finns bara där, jag kan aldrig tro de vackra ord.
Han säger " Men jag tycker ju om dig förstår du väl" Och jag kunde inte andas. Och jag fattade inte vad som hände. Men jag svarade aldrig tillbaka. För en liten mur av stumhet la sig över mina stämband. Jag kunde inte säga dom orden tillbaka. Jag vågade inte. För att jag faktiskt gör det. Jag tycker faktiskt om honom så mycket ska ni veta. Och jag vill inte vara utan honom på något vis. Jag måste börja lita på folk när de säger saker. Men jag tror mycket att det vara han som tog det ifrån mig. Eller att jag tillät mig själv att det skulle bli så. För varje gång du sa de, så var det bara något som flög ur din mun och du menade aldrig ett ord av det du sa.
Men kanske att en dag så kommer man fram till klokare saker och låter sånt bara vara. Men inte just nu. För mig blir det att börja om på nytt, från start. Lita på mig själv och min magkänsla.Att alla inte är som du. Att det faktiskt finns ärliga människor. Och aldrig aldrig mer bli lurad. För det är förödmjukande.
Och vet ni? Jag brukar tänka. När hemska saker händer och du gråter för många onödiga tårar på saker du borde ha låtit rinna av dig för länge sedan så finns det alltid en gnutta solsken i det hela. Det kommer alltid att bli bra, tillslut. Och du kommer att träffa någon som kommer behandla väl. Och om du sitter i samma sist med mig, och Du tror att allt fint han säger till dig är en lögn eller någon töntig kommentar, försök ta in det istället. Gör det till något positivt, tro på att du är speciell och vacker även fast det kanske många gånger varit din egen död..
Puss och smäll
