En svart sida papper
Jag förknippar ett tomt litet hål med en sida som aldrig någonsin fylls med ord. Allt flyter bara ihop med varandra till en salig röra eller så försvinner varje bokstav efter varje nytt ord jag skulle skriva. Det fyller aldrig ,eller så är allt redan fyllt. Jag kan inte skilja på det. För min penna är lika svart som pappret. Och kanske det är så. Att jag i evighet kommer att skriva. För att tömma ur alla känslor lite då och då, precis som jag gör här. Han, Han med de bruna ögonen. Han som sväljer mig hel. För jag dör. Jag dör när jag tittar på honom. Som jag sa härom dan. "Han är en dröm som nästan blev sann". Bättre än så kan jag inte beskriva honom. Och kanske det är just den meningen jag försöker fylla ut hela det becksvarta pappret med. För att det kommer alltid vara lika sant senare som det var igår. För att han är det, och det finns inget annat jag kan säga. Men han finns inte just nu. Inte vad jag vet. Kanske att jag snubblar in i hans tankar lite då och då som han gör i mina. Kanske att han undrar lika mycket som jag om sist var vår sista gång. Så lustigt. Och så förbannade knäppt att jag fortfarande långt där inom mig hoppas och tror på att det inte är så. Utan att vi kommer att ligga där i hans säng, nakna och blunda, blicka upp och kolla varandra.. djupt in i varandras ögon och le. Le. Han får mig till.... Det. Jag önskar att jag nu inte log när jag tänkte på det, men bara tanken av hans leende får mig knäsvag och jag faller så lätt på samma spår och ler tillbaka. Hur läskigt det egentligen är att något som känns så bra helt plötsligt kan kännas så fruktansvärt. För nu är det svart. Pappret jag skrivit på lite då och då under dagen är lika svart som det var från början. En början utan början och slut utan slut.
