Vad fan gör vi sen ?
Rusar ur duschen och slänger en blick på mobilen. Du hade skrivit. Nu hade jag 20 sista minuter på mig att springa mot det sista kvällståget. Men när skulle du fråga? Jag gjorde mig klar just ifall att. Och där sprang jag igen. Jagade tiden. Släppte allt. Allt för någon annan. En med ett H. Så som så många andra gånger med andra Hn. Jag kan fortfarande inte förstå varför jag gång efter gång springer in i samma jävla vägg. Jag vet ju så väl att jag fått nog? Att det gjorde så jävla ont sist det hände? Men såld på kärlek och desperat efter närhet, sätter jag foten söder ut. Och med lurar, musiken maxad av depresiv peppmusik. Trillar in i en hiss. Till ett nytt rum. Hotellhora. Men du är lika varm som alltid. Precis som jag sa. " Han är liksom så... Så varm på något vis."
En liten stel stämning som alltid finns i rummet håller luften tryckt och det är svårt att andas. Du har din arm runt mig medans vi kollar någon dålig serie som rullar på tvn. Jag låtsas snudda till i sömn. Egentligen ligger jag bara där. Spänd och förvänasfull. Vad händer? När händer det?
Dina lakan har samma färg som hans. Vita som moln.
Kanske det är just frasen "vita lakan" som gör mig lite extra kåt? Vit och oskyldig.
Eller är det kanske sättet våra blickar totalt druknar in i varandras ögon när du sakta rör dig? Hur du förföriskt drar din hand längs min kropp. Du håller mig stadigt men ändå ömt.
Vi somnar in i varandras armar så som vi alltid gör. Och ingen släpper taget om den andre. Kanske att det är just den där lilla biten av något "Såkallat kärlek" som får mig att fortfarande hålla upp en liten glimt för dig varje gång. Efter så lång tid av från och till. När "hejdå" plötsligt börjar att kännas lite extra jobbigt. När jag helt plötsligt börjar fundera på när ditt nästa "hej" blir? Kommer jag behöva jaga de där små guldklimparna med dig till den dagen då vi båda ramlar in i något annat? Något nytt och spännande? Som får oss att glömma det vi två faktiskt hade, bakom stängda dörrar.
