Sentimentalsjukhuset
"Folk som är rädda för att dö, älskar inte det liv de lever". Så sa hon till mig i bilen påväg till huset som blir signalerat med ett rött kors. Med sminket på kinden, bitande naglar och tårar som inte ville sluta rinna. Hon med starka meningar och pondus som fan kan sänka those fuckers. Det är hon. Starka självständiga hon. Nu sitter hon i bilen påväg dit, dit hon aldrig trodde hon skulle hamna. Psykakuten tar emot Dig snart. Dig som var hon. Hennes ögon är svarta av sminket som runnit och ögonen som är trötta av sömnbrist. Hon är rädd och nervös för vad komma skall. Som en liten grå mus. Hon kollar sig runt i rummet. Två blåa fåtöljer och en sunkig grön soffa. Det luktar sjukhus och piller överallt. Miljön får henne att vilja kräkas. Vem är hon och vad gör här?! I Soffan sitter de två som hjälpt henne hit. De som sagt åt henne att börja städa upp sitt liv istället för att fly ifrån det. De finns med henne på hennes såkallad "dödsbädd". En Doktor stiger på. Han är mörk och bär upp sina sjukhus kläder så bra så man nästan tror han vore född i dem. Han pratar med en lugn röst och hans mörka ögon får henne att känna sig trygg. Han ställer frågor som är så självklara men som hon knappt finner svar på.
Hon berättar den dramatiska upplevelsen som fått henne att slänga av sig masken och rivit alla murar. Han som förstörde den hon var. Berättar om rädslan för att stöta på denna man igen och uppleva samma händelse om och om igen. Oron om att han försöker söka upp henne igen. Han som har förstört allt som kurage har att hämta. Han förklarar att han inte kan hjälpa henne så mycket mer just ikväll utan skriver istället en remiss till en psykolog som kan hjälpa henne besegra alla de hjärnspöken som bryter ner henne. De går ut och hon kollar sin runt i den sterila sjukhusmiljön, Möts av en blick från en man som sitter snällt och försiktigt på en sjukhusbädd och dinglar med benen. Han har händerna knäppta och skrattar lite glatt med en sorg i sin röst när vi passerar förbi. Han var sjuk. Otroligt sjuk. Men det var varken främmande eller skrämmande för henne. För hon visste ju vad det innebar. Att vara sådär sjuk. Hennes bror var just en av de där personerna. Han kunde skrämma skiten ur henne pågrund av att han såg världen från sin egen synvinkel som verkligen är helt orealistisk. Hon var inte där. Hon är inte en sjuk människa. Utan hon fick en break som fick henne att möta hennes mörkaste vatten. Men i grund och botten har hon i flera år snuddat vid kanten av det mörka. Hon har bara kastat sig på första bästa livboj innan hon sjunkit till botten. Men tillslut en dag tar alla livbojar slut och hon är tvungen att nå botten för att veta hur det känns, och göra allt för att simma upp där ifrån. Precis som nu. Och det var precis som hon sa.. Det blir inte värre än såhär. Människor är aldrig med om situationer som de inte kan hantera. Och troligen hur svårt det än är att säga så var väl detta just en sådan situation hon kunde besegra.
