Illusionenomoss.blogg.se

Jag har gått en längre tid hand i hand med en berg-och-dalbana. Mina känslor har svajat och jag har känt mig mer eller mindre deprimerad. En vacker dag så stod han bara där framför mig påväg ut ur hissen jag skulle in i. Våra blickar möttes och jag tror jag föll pladask. Men tiden gick och fortsatte titta ut varandra i månader. Och så många gånger jag samlat mod för att fånga honom på kroken för att försöka få fram något vettigt att säga, iallafall ett litet hej. Det har aldrig hört till vanligheten att vara blyg i min värld. Men denna gång blev det fel. Jag visste inte hur jag skulle kommunicera med honom. Jag bestämde mig en dag för att göra något oväntat. Jag visste om att han alltid tog trappan upp för att hämta lunch- Så jag skriver en lapp där det står " Hej shortskillen! / Lea" Då jag gömt mitt namn bakom ett litet blad jag funnit på marken. Senare på eftermiddagen så mäker jag att någon plockat ner lappen. Då jag drabbas av fullständig panik. Jag ångrade mig. VARFÖR. Jag skämdes så mycket. Men såg honom dagen efter utan någon som helst skum reaktion om att jag skulle satt upp någon lapp i trapphuset. Jag lät tiden flyta på utan någon som helst konversation. Jag ville verkligen prata med honom och satt i dagar för att försöka klura ut ett nytt sätt att få tillfälle att prata med honom." Den okända shortskillen. Vem är du?" Men så en dag då jag försöker matcha honom i trappan. Och springer säkert och upp ner 4 gånger med onödiga saker jag ansågs glömmas eller skulle behövas uppe i butiken. Bara för att jag kände mig redo att ta steget ut ur "feghetbubblan" Nog väl springer jag på honom! Och mitt hjärta fryser till is. Vi hälsar och han fortsätter sakta ner i trappan då jag hör mig själv prata i 100 decibel. Som en stor padda som smet ur min mun. Så jag slänger ur mig en hel idiotisk fråga om Adidas skor. Dummaste frågan man kan ställa med tanke på att denna vackra varelse jobbade i en sportbutik. Vi skildes åt och mitt hjärta dunkade i 120- Jag hade pratat med kanske den finaste killen jag sett. Han var inte mycket längre än jag. Gick omkring i sina shorts och företagströjan varje dag. Och han blev bara vackrare och vackrare i mina ögon. Så att jag fortsätter nypa honom nere i källaren för att verkligen visa att jag ville prata med honom. Och det gjorde att han alltid stannade till i dörröppningen för att snacka bort lite tid av sin lunch med mig. Vi bytte nummer för att kanske ta en kaffe någon dag. Vilket vi även gjorde. Men det blev aldrig så mycket mer än så. Vi träffades bara två gånger utanför jobbet. Trots den lilla tiden jag hann spendera med honom så fanns det så mycket osagt från mitt eget håll. I min egna drömvärld som skapats på sidan om. Något han aldrig kommer få reda på. Kanske är bäst så också. Fast jag ibland bara vill springa efter honom, slita tag i han och faktiskt bara få berätta vad jag känner. För just nu gör det ont. Det gör ont att se han passera mig utan en endaste liten blick då det förut alltid var mig han kollade efter. För allt bara försvann. De små pratstunderna vid lunch. Och då man höll sig vaken lite längre på nätterna för att invänta det långa svaret mitt uppe i en viktig diskussion. Då han ber mig att aldrig sluta skriva godmorgon sms. Jag vet att det låter flyktigt och fruktansvärt sjukt utav mig. Men för mig har detta pågått i 8 månader. 8 månader av förälskelse i en person jag egentligen aldrig lärde känna. Och Han inte mig. Jag kanske inte är hans typ. Och han kom förmodligen till underfund med det när vi såväl snackade. Men för mig så känns det bara förjävligt att aldrig få reda på varför vår situation gick från så intensiv till ingenting. För nu är vi ingenting. Jag är luft för dig- men han kommer alltid. Varje gång han dyker upp, att vara my fresh air. Mitt bröst knyter sig som en sten och jag blir stel som en pinne. Varför är det bara jag som känner? Han skulle bara veta hur jag ser på honom. Och hur fullständigt besatt jag är av honom. Och Ja. Det är väl lite jag funkar också. Jag m mina små drömvärldar. Godnatt boken.