Tomma sedlar
Jag kan inte bara försvinna sådär. Jag vill visa vem jag är. Berätta om mina drömmar, skratta och härja,sådär som jag brukar. Sådan är jag. Men inte med honom. Jag krymper och min högljudda röst sänks och blir stum. Jag sjunger inte ut mitt glada och utåtriktade jag. Jag blir istället den gråa skuggan klädd i svart bakom honom. Stilfull och stilla. Ordning och reda. Precis som jag tror han vill ha det. Kanske inte? Jag vet inte. Men just nu så känns det som att det är det enda sättet att agera på. För det är den enda sidan jag lyckats få fram. Varför kan han inte läsa mig igenom mina blåa ögon. Finna allt det mörka som finns gömt bakom den färgglada ytan. Som grafittin på betongen. Han är för blind på sitt eget. Precis som jag.
