Rädsla
" De farligaste människorna är de räddaste"
Jag sitter i fotöljen nedbäddad bland gamla skrynkliga ihop-knöcklade papper. Läser igenom texter jag skrivit ner för hand. Skrattar och gråter en svätt. För att det väcker så otroligt många känslor till liv. Lika så många minnen som spelas upp som ett bildspel i bakhuvudet. Tänker tillbaka på gamla relationer. Som på olika plågsamma sätt gått i tusen bitar. Det känns som en evighet .. trots att det bara är några år sen. Hur många gånger kan en människa bli förälskad? Finns det det någon gräns eller stopp? Det är fredag kväll. Jag sitter och skriver. Mina vänner är ute och slirar och tar helgen med storm. Då jag inte alls känner för att göra detsamma. På söndag fyller jag 23 år. Bara två år kvar till 25... Jag känner mig inte en dag äldre än 19.
Jag fnissar till igen. Släpper blicken från skärmen som jag snart stirrat in i två timmar. Jag är 23 år. Jag böjar snart jobba på mitt andra jobb här i Stockholm. Jag håller på att avsluta kapitlet jag skrivit in i mitt minne i den lilla blomsterbutiken. Jag är nu klar med mitt uppdrag här. Jag är redo att vända blad, gå vidare, nya friska tag. Utmana, utvecka och växa in i en ny roll. Men jag gör egentligen inget som jag riktigt brinner för. Det är bara det att det är bättre pengar och kanske inte lika skitig chef som den jag har idag. Men jag tackar och bockar för all erfarenhet jag samlat på mig. Flaggan i topp och skinnet på näsan sitter hårdare än någonsin Jag skulle säga att jag är lycklig ja- men ibland gillar jag att vara ledsen. Eller gilla är fel ordval. Men jag behöver det. När saker känns för mycket. Tillit ? Nej det är inga problem. Eller jag vet inte. Jag ser det inte så. När allt är bra så är det lugnt. Jag tvivlar. Jag tvivlar på att personen kommer finnas där lika mycket som jag finns där för dem ja. För att jag blivit så jävla överbevisad på det så många gånger. Han ? Jag tycker om honom så jävla mycket. Jag är så glad runt omkring honom. Jag gillar den personen jag blir när jag är med honom. Som att jag börjar tro på mig själv. Väcka mina drömmar till liv. Och han lyssnar. Uppmuntrar och peppar mig. Varför är han så jävla snäll? han tror det bästa om mig. Tror jag ? Eller är han bara snäll? Försöker han laga mig? Till vilken nytta? Och varför behöver jag lagas? Jag hatar allahjärtansdag ja. För jag är så jävla rädd. Rädd för den där bra känslan han skapar. För jag vill aldrig förlora den. Jag vill aldrig förlora honom. Varför jag backar undan ? Självförsvar. Självklart. Mot min vilja. Gammal vana. Så att inte hjärtat brister. VAD ÄR JAG SÅ JÄVLA RÄDD FÖR ?
Tillit.
Det är så mycket lättare att vara ledsen och vara ok med offerrollen än att vara bekväm med lycka och spänning.
