2018-2019
Jag gick ut från 2017 och in i 2018 med ett brustet hjärta. Mascaran på kinden och det ensamma glaset champagne. Taverna Brillo. Golvet på Valhallavägen. Tårarna slutade inte rinna. Flytten men bästisarna som skulle bli sådär jävla kul. Som inte kändes sådär som det skulle. Letade mig tillbaka till gamla flammor vars eld hade slocknat. Drack vin i fönstret. Lyssnade på musiken som tog mig tillbaka till då allt kändes rätt. Det tog så lång tid att acceptera att en ny dörr öppnats och allt som höll mig kvar vid honom sakta men säkert försvann allt längre ifrån mig.
Våren och vi alla väntade på sommarens äventyr. Vi tjuvstartade med våra nyinköpta och kanske första utemöbler.
Emma torskade på cigg och snygga karlar.
Lälle och jag filosoferade om framtiden. Och allt hände på balkongen. Med nya frukostgäster varje söndag morgon som aldrig ville lämna. Spenderade den extremt varma sommaren för det mesta hos han. Kanske waste of time men vem brydde sig då? Rhodos=rehab. Som när vi hamnade på bargatan och blev blåsta på VIP-banden.. och inte kunde vi bry oss mindre. Brunare än 2017. Utvilade men inte redo för jobb. Vi passade på att bada så mycket som möjligt innan algerna tog över bastusjön.
Nyckelviken. Vilket miljöombyte i vår huvudstad.
Midsommarfirande och kräftskiva. Vi minns väl när vi fick grillen? En intensiv lycka innan grillförbudet. Barcelonaresan vi kanske skulle ha skippat men som ändå kommer vara ett minne för livet. Hur vi växt ihop som familj och gjort allt tillsammans.
Småland och Värmland som var bra för hjärtat.
Hösten. Den vackraste på länge. Solen tar upp färgerna på löven som vilar över gatorna. Dags för något nytt. Jag passar inte längre in i hans fyrkantiga liv. Det drar i den dramatiska tarmen och jag ger mig hän till han som en gång krossade mitt hjärta. Men som nu är beredd och visa vad han känner. I villan som luktar mögel men som har en båtbrygga. Kul men hjärtat är fortfarande skräddarsytt av is.
Musikvideon som skulle förändra och smälta mitt hjärta. Inte visste jag att just han skulle ta mig med storm. Jag var tvungen att ta reda på mer. Om han kunde skriva den musiken så borde vi ha samma tankesätt. Spelningen och jag kunde låta dig gå. Och sedan dess har du varit min. Och kanske att han är den. Alltså han med stort H. Vi lät snön falla. Och vi tillbringade sena nätter och tidiga mornar i rummet med blå väggar och trätak. I vår bubbla. Där vi aldrig vill sova med aldrig hellre vakna. I drömmarna med honom.
Idag är det den 31 december 2018 och sista dagen av det här året. Allt är redan preppat inför att gästerna ska glida in. Och jag kommer sedan att avlägsna mig mot Fridhemsplan till min kärlek och hoppas på att inleda 2019 på ett bättre och lyckligare sätt.
