10/8
Jag stirrar ut i den mörka natthimlen. Jag kan inte sova. Igen. Där satt jag. I mitt fönster som alltid. Men denna gång utan vin, biter sönder Nina naglar och kan inte sluta tänka. Som en besatthet. Hur fan ska jag göra?
Jag hade bestämt mig. Jag gör det. Med blandade känslor om rätt och fel. Någonstans där emellan hade jag bestämt mig.
Klockan ringer och jag klickar av alarmet. Vaknar till någon timme senare av en känsla. Jag visste det. Du skulle undra varför jag aldrig svarade på ditt sms.
Jag skyndar mig iväg mot bussen. Klockar mig själv för att vara så snabb som möjligt. Om det skulle finnas en chans att jag skulle få träffa dig. Jag ville bara stå där. Med rosor och låta ödet bestämma. Nu fick det bära eller brista. Jag var tvungen. I en konflikt med mig själv om själviskt instinkt eller ett ödmjukt försök att visa hur mycket jag älskar dig.
Till svar ”Helvete!!” Jag förvirrar dig än en gång. Du skulle iväg och jag var påväg. Inget blev som jag hade tänkt. Men det kanske var lika bra. För det blev bättre. Bättre än jag någonsin kunnat föreställa mig. Tillslut så låg vi bara där. Igen. Som om det vore vår första gång. Uppslukad av alla känslor. Sättet dina havsblåa ögon får mitt hjärta att slå dubbelslag. Och hur jag känner att tårarna är nära när du är över mig och ler sådär som bara du kan. Fan fan fan. Jag är så kär i dig. Du har visat mig vad äkta kärlek är. Och förlåt att jag missat hela poängen innan.
