Fasaden
Fasaden. Kommer jag inte till insikt pågrund av att jag inte vet? För att ingen någonsin förklarat eller frågat? Kanske . Men jag är ju ändå 25år. Borde veta men ändå svårt om man aldrig vetat hur man ska göra. Varför vet han allt ? Och inte jag? Jag kan inte släppa svagheten ända in. Varför ? Rädd att förlora honom. För mina brister. Veta att jag har någon typ av värdighet kvar ? Jag vet inte. Jag vet egentligen inte alls. Kommer jag någonsin kunna vara i en relation utan detta problem? Kanske jag isåfall får böja mig med någon hjärndöd jävel jag aldrig kan prata livet med? Eller vill jag kämpa för någon som vill ta fram det där ur riktiga mig? Att acceptera ett misslyckande för att en dag lyckas. Vad menas egentligen med det? Jag typ vet inte och det ger mig panik. Jag har flytt hela mitt liv för att slippa bearbeta någon jag inte ens kan beskriva. För att gräva i det skulle då få mig att GP under. Jävla skitliv. Varför förstår jag inte grejen? Jag kan inte skylla på något längre och sluta bortförklara mig själv. Varför kan jag inte vara ödmjuk mot personen som ger mig hela sin värld. Mina känslor för pappa kan inte över för då har jag ingenting kvar. Vilket resulterar i kaos och hjärtekross.Jag är vuxen jag gör aktiva val. Sluta va så jävla rädd din fegis. Sluta tro att allt är alla andras problem, börja se dina egna brister. Vilket är ett gäng. Varför tog jag inte tag i dem innan? Varför har jag fått omkring och låstas som att allt ör bra bör bara det ytliga faller på plats för att fylla tomrummet I hjärtat. Varför har du aldrig någonsin lärt dig något viktigt någonsin för? Är du dum i huvudet? Vet du inte hur du ska göra? Va då ärlig när du får hjälp. Sluta förfina eller lägg på någon annan sida. Jävla jävla jävla liv. Lär dig eller lev såhär för alltid.
