Illusionenomoss.blogg.se

Hur blir man kär?

Den frågan ställde jag mig själv tusen och tusen gånger om. En Sommar sen idag. När allt var lugnt men hjärtat slog inte. Det bara existerade. Precis som jag. Levde i låtsasvärlden i hopp om att något en dag skulle rädda mig. Kanske att jag önskade att hjärtat fick brinna sådär smärtsamt härligt. Drömde om dig i hemlighet. Du jag inte ens visste existerade. Du den där killen jag var i samma rum som några gånger i sociala sammanhang.

Vi två i samma förort. Du på andra sidan vägen tillsammans med någon annan. Och jag i drömmarna. I blåa villan som inte ens fick vara lägenheter. Ibland låtsas jag som att blå är vår färg.

Kan du säga mig att det kanske fanns en mening med allt. Att du inte kunde vara med henne och jag inte med honom? För att vi skulle ha varandra? Kanske att min och hans relation var tvungen att finnas till utan mening för vår skull. Butterfly effect. Vingslagen som tog oss allt närmare.

Jag stod där i hallen. Du spiller kaffe på din vita tröja och brister ut. I det vingslaget så såg jag dig med helt andra ögon. Som att det var något med hur du sa allt. Som att din röst förtrollade mig. Min största önskan. Han stod där i den lilla lägenheten. Jag ville bara veta om du såg mig så som jag såg dig.

På kvällen så kändes det så. Du stod och granskade mig, lutandes mot bardisken. Som om att du väntade på mig. Jag mötte din blick. Mina ben rörde sig automatiskt åt ditt håll. Jag ville bara vara runt dig. Som om att jag inte kunde styra det. Jag kände något. Och där hamnade vi. I diskussion om allt. Allt det där jag någonsin saknat. Vem var du? Drömmen slets ifrån mig. Tillbaka till verkligheten jag inte längre kunde stanna i. Som tur var så fick jag snart chansen igen.

Hjärtat bultade nästan ur bröstkorgen, genom leopardpolon och i händerna på dig. Ner för trappan. På en release –fest vi nästan var en del av. Vart fanns du? Jag hälsar flyktigt på dem jag känner bäst. Mina ögon letar sig runt i den mörka lokalen med blinkande ljus. Och där stod du igen. Du sken upp- så som jag. I keps och vattenflaska.” Jag hade hoppats på att du skulle komma ikväll”. Orden du sa. Orden som tog andan från mig. Nu var jag tvungen. Jag kunde inte låta dig gå. Efter spelningen så ville jag bara få dig att förstå. Inte få dig att fortsätta gå. Jag ville få dig att tänka om. Så som JB Selena. Kanske att det var mitt last call?

Haffar dig. Brutalt? Helt plötsligt stod vi bara där. Jag hör mig säga orden. ”Jag har inte kunnat sluta tänka på dig sen den där kvällen.

Vi satt vid det lilla bordet. Pratade som om inget annat existerade. Bara vi två. Jag kysser dig utan att veta om det var okej. Men jag var tvungen ta risken. Morgonen därpå vaknar jag till två stora blåa ögon som så snällt tittar på mig. Dom vackraste jag någonsin sett.

Där var du. Du låg där bredvid mig. I min säng. Du log och du var försiktig.

Som att jag var gjord av glas.

Sättet som du tittade på mig då glömmer jag aldrig. Som att du fick mig att tro på något större, något kraftfullt. En känsla.

Kärleken.