Lost on you
Det är inte bara hans fel och inte hellre ditt. Du kanske inte kunnat inse förens nu så som jag. Kanske armén höjt mig till skyarna och förnekat mina problem. Blunda. Men det är ingen tröst för varför kan jag inte rädda oss och försöka ? Det är inte synd om mig längre. Jag hör mitt eget tonfall. Men vi ör för infekterade. Vi har fastnat här. Vi måste falla isär för att kunna falla ihop. Jag måste lära mig hantera svagheterna. Jobba på dom och agera efter det. Istället för att hålla det i huvudet och höja skölden. Redo för krig. Den här gången kommer jag inte förlora. Att förlora en strid kan ge smärtsamma konsekvenser sa jag sen så länge jag kan minnas. Försvarsmekanismen är starkare än något annat. Alltid beredd. Anfallsläge. Vi lägger i en högre växel. Alla har fel. Alla förutom jag. Speciellt han. Och egentligen så vet jag. Försvar är ingen styrka utan en rädsla. Rädslan av att förlora något tomhänt. Jag har kanske inte gett allt. Utan bara inbillat mig det för att jag försöker hålla mig själv i schakt. Jag har inte kastat mig ut som du. För att jag inte vet hur man gör. Och för att jag förblindas av min egna trygghet. Allt annat är farligt. Skydda mitt sköra hjärta. Det kan enbart jag själv göra. Genom att inte utelämna det helt till någon. Trots viljan om att kunna. För att man är kär. Men det sitter för långt in. Saker tar tid. Men den här delen är känslig och hur hanterar man det utan att ens veta vad det innebär? När man inte har något att jämföra eller relatera till ? Då bildar man sig sin egen uppfattning uppbyggd på något orealistiskt och ohållbart. Kanske det inte är mitt fel men kanske att det faktiskt är.
