Illusionenomoss.blogg.se

Jag vill säga till dig att jag är inte arg eller besviken på något längre. Jag vet att du gjort så gott du kunnat trots din sjukdom. Det var ett aktivt val men du tig aldrig konsekvenserna på allvar, förens det blev försent. Trots det så har vi har 25 roliga år tillsammans. Vi har gjort otroligt mycket saker och jag har älskar varje sekund du varit med. För du har alltid varit min nummer ett. Allt var så mycket bättre, roligare och tryggare när du var med. Titti. Jag kommer väl alltid vara din lilla lite för magra prinsessa som alltid behövde mat trots att hon inte va hungrig. Hur jag körde med hela familjen för att allt skulle vara på mitt sätt. Jag har alltid beundrat ditt tålamod med mig. Du har hållet dig lugn och skrattat åt mitt envisa beteende. Kanske för att du såg dig själv i mig, fast på ett annat sätt. Envis och allt ska vara på ditt sätt. Jag vet vart den genen kommer ifrån. Jag har alltid varit pappas flicka och kommer för all evighet vara det också. Kanske därför mitt hjärta krossades så många gånger innan idag. Du var först av alla. Och kanske att det ligger med lite idag också. Fast med killar, kanske måste jag ta ut all min aggression på någon. Någon har resulterat i alla. Alla förutom du. Men jag är inte arg längre. Nu är jag bara ledsen. För jag vill aldrig förlora dig. Men när jag ser dig ligga där med alla slangar i sjukhussängen, urmagrad och grå så ser jag bara ett lidande. Att se din rädda och förtvivlade blick om att nu är slutet nära. Det krossar mitt hjärta helt. Min starka, odödliga hjälte, så hjälplös och svag. Trycket över bröstet verkar inte släppa och jag är konstant ängslig och orolig. På bussen mot Jönköping där jag ska mellanlanda i ca 2h. Ängslig. För vad? Kanske för att all dopamin och endorfin är helt uppäten inom mig. Jag känner mig som ett vilset spöke full av ångest. Så kam jag beskriva mig de fyra senaste veckorna. Letar med ljus och lykta efter en väg ut men jag sitter fast. Inga fasader men inte heller inga alls. Jag är någonstans där emellan och har helt och hållet tappat det. Jag vet att jag måste acceptera allt för vad det är just nu men det är svårt när bröstet bär fyra hundra betongblock. Kraften går dit. Att bära smärtan av allt.