Rädslan
Lugna dig, fokusera nu. Mjukna upp. Släpp taget och släpp in.
Allt det där som är så jävla svårt. För släpper jag till så faller allt. Muren är säker, stabil och hård. Trots det så känns det i hela hjärtat. Kyssarna på Odenplan ger mig inga svar. Jag ser hur din blick letar sig åt annat håll när du säger att du älskar mig med. Varför gör du så ont? Varför stannar vi fortfarande kvar? För vi är varandras kärlek. Trots dess plågsamma verklighet. Jag faller ut, du faller in och vi faller ihop lika lätt som isär. Svart eller vit. Så som du beskrev mig igår kväll. Brinn, brinn, brinn jag är din lika mycket som min. Men du kan inte se det. För du har också fastnat. Men du kommer alltid va hem. Nu mer är det lika lätt att bråka som att älska. Kanske jag inte längre kan skilja på något. Rätt och fel, vem är jag i allt det här? Jag försöker verkligen. Men minsta snedsteg och vi börjar om på noll. Rädd för att göra fel, osäker. Igen. Tack för att du påminner mig när det är allt jag försöker fly ifrån. Men så som jag älskar dig. Älskar älskar älskar, mer än något annat. Inget spelar längre roll. För vi är trasiga. Och jag letar efter limmet som inte torkar ut med tiden eller som provisoriskt ska hålla ihop sprickan. Och kanske att vi kan laga det men kommer vi se sprickorna i reflektionen av ljuset?
