Att vara kär i en ny
På perongen där du drog. I lurarna sjunger han. Han jag nu mer älskar. För att han är den finaste människan jag mött. Han som sjunger ut sin kärlek om mig. Speciell. Exakt så jag vill va. Jag är så svart eller vit. Precis som han. Med känslor som virvlar runt oss båda. Bråket om det oändliga missförståndet som han troligtvis aldrig vill sluta prata om. Och hur han kysser mig som ingen annan. Som att han älskar mig gränslöst genom allt. Vi springer jämnsides men från olika håll. Som om allt vi sagt är osagt de där gångerna du viker dig ner och gestikulerar dig för att få fram det jag inte kan förstå. Mig. Näven i taket. Du har fått nog. Min nonchalanta ton och armarna i kors. Ber dig växa upp och ger dig kalla handen. Klart som fan jag förstår att saker inte kan bli bra direkt. Bara för att jag själv nu är kär och behövande. Synd bara att jag inte alltid kan se vad du betyder för mig. Och synd att du inte kan uppskatta det som Du gjorde förr. Men det är fortfarande du som frågar om jag är rädd att förlora dig.
Jag vill inte att det sista vi har kvar är våra konflikter när det är allt vi inte är. För all vår kärlek finns där. I bubblan. På väggen, i bilen, i sängen. Fjärilen i sidan för aldrig glömma varför vi aldrig skulle lämna varandra
Ps kyss och smäll från ett känslomässigt sinne.
